Konstigt nog stirrar jag upp mig till tusen.. Just nu är jag bara jättejättejätte nervös. Jag är så nervös och rädd för att misslyckas att jag knappt hinner tänka på att lyckas..
Försöker att intala mig att det är bara att köra, jag har faktiskt inget val, tom min sambo har sagt att detta är sista chansen, nu har jag en ärlig chans att bli mig själv igen. Gå ner alla de där kilona. Lyckas, bli lycklig, framförallt bli mig själv.
Jag saknar mig själv så himla mycket, mitt glada jag, mitt lyckliga jag. Inte mitt manodeppressiva jag. Mitt tjocka jag. Nej jag vill ha den gamla jag tillbaka. Bli sådär härligt social igen, våga träffa nya folk, våga ta plats, våga prata.
Imorgon är sista matdagen. Det SUGER bara att jag är så himla fattig nu att tills lön kan jag bara köpa en vecka åt taget.. Eftersom jag får lite pengar på fredag och lite nästa vecka så får köpa en vecka nu, en vecka nästa, och sen när jag får lön köper jag 4 veckor!
Jag undrar vad hon kommer säga på mötet imorgon.. Usch jag är så rädd att bli dömd, vad ska jag säga, vad har jag för orsak för jag är så fet? Lathet väl.. Ren lathet.
Jag längtar tills påsk då släkten och familjen ska få se mig. Jag strävar ju efter att gå ner i snitt 1.5kg vecka dessa ca 8 veckor. Det är 12kg. Nu vet man ju inte om det blir så men jag hoppas ju det. Tänk vad fin jag är till påsk då. Jag har ju som mål 70 kg till Augusti. Det är ungefär 26kg på 7½ månad.. Så jag vet jag kommer få kämpa HÅRT! Men jag har bestämt mig denna gången. Jag ska lyckas och som mål är USA i Augusti, och dit åker jag inte om jag inte väger högst 70kg. Jag åker inte dit som en tjockis..
Nej nu ska jag sova, är trött och ska sova läääänge imorgon!
Godnatt!
